| Kongen ud af kinesiske långvåben |
|
|
|
| Skrevet af Sifu Curtiz Kautzman |
| Onsdag, 21. Juli 2010 17:34 |
|
I ett långt och djupt dike stod en ung man, han var bara en av hundratals soldater som gjorde sig redo för strid. Bredvid honom på marken låg en lång stav med en stålspets på ena änden. Bredvid alla andra låg samma sak. Dessa var de unga soldaterna som skulle bli den första linjen av försvar i detta stora slag. När ljudet från blixtrande hästar, skramlande rustningar och vapen kom närmare så gav kommendören signalen för att göra sig redo och möta fienden rakt på. Den unge mannens ben började skaka när han plockade upp sitt långa vapen och planterade bakdelen djup ner i marken. "Stå still" sa kommendören, "Vänta på mitt kommando, vänta...vänta...NU!". När han skrek så reste alla på sina stavar. Fienden drabbade samman och ljudet från män och hästar som blev spetsade av toppen på stavarna bedövade den unge mannens öron. Män och djur föll överallt. De döda och skadade låg överallt runt den unge mannen, han hade överlevt ännu en dag, men många andra gjorde det inte. Detta var början för användningen av spjut på stridsfälten i det antika Kina.
The Ying Chiang (Fransat spjut) sägs vara "kungen" av alla Kinesiska långvapen (Chiang - Kinesisk term för spjut). På grund utav den relativt enkla tillverkningsprocessen så var spjutet i dess många variationer ett av de mest populära vapnen i det för-moderna Kinesiska slagfältet. Det är känt som ett av de fyra stora vapnen, vid sidan av staven, sabeln samt svärdet. I denna grupp kallat "Kungen av vapen".
Kort historik
Spjutet (Chiang / Qiang) är lika gammalt som Kina. Det är inte bara beaktat som det äldsta militära vapnet i Kina, spjutet utvecklades från början som ett vapen för ridande soldater. Innan år 400 f.Kr. så använde fotsoldater antingen ett 275 cm långt spjut eller ett 550 cm långt spjut. Dessa spjut kombinerade en stötpunkt med antingen ett hakande eller skärande blad. I det antika Kina så visste många avancerade kampkonst-utövare och krigare om att om detta användes av en skicklig spjututövare så var det både dödligt och formidabelt. Men i dess tidigaste ursprung användes det som den första linjen av försvar utav fotsoldater som stod i diken och spetsade inkommande fiender då de rusade in.
Två av de bästa spjutmästarna var den kända generalen Yueh Fei samt den första kvinnliga krigaren, Fa Mu Lan. Båda krigarna var ansedda oslagbara på grund utav deras skicklighet med spjutet i strid. (Berättelser säger att general Yueh Fei utvecklade Xing Yi sinnesformande boxningssystem baserat på hans kunskap om spjutet).
En legend säger att en känd spjutmästare vid namn Lin Chung (Leopardhuvud) var känd för hans avslutande sista träff, kallad "Den returnerande hästens spjutstöt". Denna teknik användes för att dra den jagande attackeraren. Sen stannade Lin Chung plötsligt och använde en överroterande kroppsspjut-stöt på sin motståndare. När utförd rätt så missade spjutet sällan sitt mål. Det sägs att under "Vattenmarginals-perioden" i det antika Kina så var några av "Leung-bergens" hjältar av "Vattenmarginalens" berömmelse väldigt skickliga spjutmästare. Lin Chung var känd som en av de bästa i gruppen. Yang Cheng Fu av Yang-familjens Tai Chi berömmelse bar alltid på ett kortare enkelhövdat spjut som skydd. Det fungerade både som en kort stav och som ett spjut för Yang.
Under pressen av krigföring så kom Britterna under mitten av 1800-talet fram till att det kinesiska spjutet var långt överlägset deras bajonetter på stridsfältet.
Vapnets karaktär
Nu är vapnet mindre och dess användning är komprimerat till cirka 30 olika metoder. Vanliga kännetecken för det Kinesiska spjutet är det diamantformade bladet och de röda hästhårs-fransarna som sitter fast precis under bladet. När spjutet rörs fort så hjälper fransarna till att förvirra motståndarens syn så att det blir svårare för motståndaren att fånga spjutet. Fransarna finns även där för ett annat syfte, för att stoppa blodflödet att nå träskaftet (blodet skulle göra det halt eller klibbigt när det torkat). Längden varierade från 2 meter, vanligtvis använt utav infanteri, ända upp till länder på 4 meter, favoriserad utav kavalleriet. Spjutet är vanligtvis gjort utav Glansliguster, ett starkt men flexibelt träslag. Det böjs för att absorbera stöten och därav förhindra att sjutet går av. Den böjande rörelsen kombinerat med hästhårs-fransarna gör spjutspetsen väldigt svår att följa. Träet från Glansligusterns (Ligustrum lucidum) telning har blivit högt värderat i Kina i tusentals år. Det är ett perfekt material för att hålla en spjutspets på grund utav att det är hållbart, hårt, flexibelt och kan absorbera stötar utan att gå sönder. Rotting är också ett vanligt material för skaftet till "Chiang". Det har också styrkan och flexibiliteten som krävs för att hålla en spjutspets. Spjutspetsen är formad som en diamant och är designad på detta sätt för att göra maximal skada när den stöts med rotation. Den skapar ett litet sår när den går in men när den roterar så öppnar den bredare delen av spjuthuvudet såret. även om formen varierar så är diamantformen densamma.
Användning utav vapnet
Många Kinesiska stridskonster använder sig utav spjutet i sitt system. De krav som spjutteknikerna har ses som ovärderliga och i många stilar så är spjutet det första vapnet som lärs ut till studenterna. även vissa skolor som inte använder vapen i Kina erkänner spjutteknikerna som deras grund, bland annat Xinxyiquan och Bajiquan.
Externa hårda stilar såsom Hung Gar och Choi Lay Fut inkorporerar "Chiang". Detta trots de sydliga stilarna föredrar staven över spjutet. Former såsom "Moi Fah Ying Chiang" eller Plommonblommans spjut lärs ut i både Hung Gar och Choi Lay Fut. De delar samma namn men är helt olika former.
Vissa ätter inom Hung Gar använder "Ng Loong Bat Gwa Chiang", Den femte sonen, åttonde diagrammets långa stavform (baserad på Ng Loong Bat Gwa Gwan). Det sägs att denna form (Ng Loong Bat Gwa Gwan) skapades utav en känd spjutmästare under Sung-dynastin, den femte brodern utav Yang-familjen som var en general. Efter en stor förlust under ett slag så flydde han till ett Shaolinkloster där han blev en munk. Han anpassade sina spjuttekniker att användas med en långstav. Andra ätter lär ut "Say Moon Moi Fah Ying Chiang", De fyra portarnas plommonblommas spjutform. Denna form var adopterad in till Hung Gar-systemet och mönstret följer mönstret utav kronbladen på en plommonblomma samtidigt som den använder sig utav "Say Moon", de fyra portarna. Lau-familjens långstavsform kommer också ifrån spjuttekniker. Denna form lärs nu ut i många Hung Gar-skolor.
Missförstått rykte
Anledningen till att "Chiang" har ett rykte som Kungen av vapen är missförstådd. Vissa säger att det är för dess elegans och skönhet medan andra säger att det är för dess längd och hotande Dai, "stor". Chiang kunde vara upp till 365 cm eller längre. Andra säger att det är för att kända hjältar och generaler i Kina använde sig utav detta våldsamma vapen. För att till fullo förstå varför detta vapen har fått sitt rykte så måste starta med grundprinciperna av kampkonst, rulla silke eller "Chan Si Ging". Rulla silke refererar till de cirkulerande eller spiralrörelserna som finns i alla Kung Fu-stilar. "Chan Si Ging" är en gammal Kinesisk term som används för att förklara spiralrörelsen när silke nystas upp från en silkesmasks kokong. Denna rörelse börjar i fötterna, sen upp igenom benen, höften och ut till träffytan, i detta fall spetsen på ett spjut. Som det gamla talesättet lyder: "Rotad i fötterna, skapat i benen, dirigerat utav höften och uttryckt vid kontakt". Detta är Kung Fu:s metod för att skapa kraft. "Chan Si Ging", rulla silke, är väldigt framstående i former såsom Hung Gar:s Ng Long Bat Gwa Gwan. Denna spiralrörelse finns i hela formen och i dess bruk. Detta är varför du kommer se många utövare använda "Chiang" när de utför vissa utav formerna för långstav. Det sägs att all spjutträning blev ersatt utav staven på grund utav Buddisternas tro om att man inte får spilla blod, så man tog bort spjutspetsen. I händerna på en lärd kampkonst-utövare så kan varje centimeter av vapnet användas, hela vägen från toppen utav spjutspetsen till bakdelen utav skaftet, på både långt och kort avstånd. Att korsa vapen med en motståndare kunde börja med att glida ner längs skaftet och använda motståndarens ledande hand som det primära startmålet, sedan fånga och gå över motståndarens gard och in i huvudmålet.
Tvåmanna-former
Tvåmanna-former såsom sabel mot spjut, spjut mot fjärilsknivar, Kwan Do mot spjut, etc. visar hur viktigt detta vapen är för Kung Fu-studentens träning. Att träna med en partner är väldigt viktigt för att utveckla "Chan Si Ging"-teorin. Sensitiviteten i utövandet utav vapnet är väldigt viktig. Två färdigheter som används inom Kung Fu utvecklas när man tränar med en partner: "Nian Ging" (klibbig energi), förmågan att bevara kontakten med motståndaren, samt Ting Ging (lyssnande energi), förmågan att läsa motståndarens intention och känsla eller läsa vad din motståndares nästa rörelse kan bli. Genom att träna med en partner och känna kontakten så får studenten en känsla av hur man faktiskt använder vapnet i en verklig stridssituation.
Bevara det förfluta och framtiden
Alla klassiska Kinesiska vapen har sina egna speciella kännetecken, alla används för att utveckla en kampkonst-utövares skicklighet. Genom att lära sig en variation utav vapen så förstår man bättre alla aspekterna utav en utvald Kinesisk kampkonst.
SIFU CURTIS KAUTZMAN är huvudinstruktör och ordförande i "The Canadian Hung Kuen Martial Arts Assoc. www.fuhok.com
I en lang og dyb grøft var en ung mand, han var kun ét af flere hundrede soldater, der gav sig klar til kamp. Næste ham på stedet var en lang stang med en stålspets i den ene ende. Næste til alle de andre var den samme ting. Det var de unge soldater, der ville være den første linje i forsvar i denne store slags. Når lyden af hæsblæsende heste, buldrer rustning og våben kom tættere som chef gav signal til forberedelse og til at overholde fjenden head-on. Den unge mands ben begyndte at ryste, da han samles op hans lange arme og plantet tilbage dybt ned i jorden. "Stå stille," sagde chef, "Please wait for min kommando, vent ... vent ... NU!". Da han skreg så alle gik til deres stabe. Fjenden stødte og lyden af mænd og heste, der var berigede ved toppen af stænger bedoevet den unge mands ører. Mænd og dyr faldt overalt. De døde og sårede var overalt omkring den unge mand, han havde overlevet endnu en dag, men mange andre ikke gjorde. Dette var starten på brugen af spyd på stridsfälten i oldtidens Kina.
De Chiang Ying (Fransen spyd) siges at være "konge" af alle kinesiske långvapen (Chiang - kinesisk betegnelse for spyd). På grund af den relativt enkle fremstillingsprocessen, det var spyd i dens mange varianter er en af de mest populære våben i før-moderne kinesisk slagmarken. Det er kendt som en af de fire store våben, ud over den stang, sabeln og sværd. Denne gruppe kaldet "The King of Arms.
![]() Brug af våben Mange kinesisk stridskonster brug af spyd i hans system. Kravene spjutteknikerna er blevet opfattet som uvurderlige og i mange stilarter som spydet er det første våben undervises på studerende. selv nogle skoler, der ikke bruger våben i Kina erkender spjutteknikerna som deres grundlag, herunder Xinxyiquan og Bajiquan.
|








